6.3. Användning av individuella komponenter

I det här avsnittet kommer vi att beskriva varje installationskomponent i detalj. Komponenterna har blivit grupperade i steg som bör kännas igen av användarna. De presenteras i den ordning de dyker upp under installationen. Observera att inte alla moduler kommer att användas för varje installation; vilka moduler som faktiskt används beror på installationsmetoden du använder och på din maskinvara.

6.3.1. Inställning av Debian-installeraren och maskinvarukonfiguration

Låt oss anta att Debian Installer har startat upp och du ser dess första skärm. Vid den här punkten är de färdigheter som debian-installer har ganska begränsade. Den vet inte mycket om din maskinvara, vilket språk som föredras eller inte ens vilken funktion installation ska ha. Var lugn. På grund av att debian-installer är ganska smart kan den automatiskt söka av din maskinvara, lokalisera resten av sina komponenter och uppgradera sig själv till ett kapabelt installationssystem. Dock, du behöver fortfarande hjälpa debian-installer med viss information som den inte kan fastställa automatiskt (såsom välja ditt föredragna språk, tangentbordslayout eller val av nätverksspegel).

Du kommer att märka att debian-installer genomför identifiering av maskinvara flera gånger under det här steget. Första gången är målet den maskinvara som behövs för att läsa in komponenter för installeraren (exempelvis din cd-rom eller nätverkskort). Eftersom alla drivrutiner kanske inte finns tillgängliga under den första körningen behövs en repetering av identifieringen senare i processen.

6.3.1.1. Kontrollera tillgängligt minne / minimalt minnesläge

En av de första sakerna som debian-installer gör är att kontrollera tillgängligt minne. Om det tillgängliga minnet är begränsat kommer den här komponenten att göra ändringar i installationsprocessen som förhoppningsvis låter dig installera Debian GNU/Linux på ditt system.

Den första åtgärden man kan göra för att minska installerarens minneskonsumtion är att inaktivera översättningar, vilket betyder att installationen endast kan göras på engelska. Du kan så klart fortfarande lokalanpassa det installerade system tefter installationen har färdigställts.

Om detta inte är tillräckligt kommer installeraren att minska minnesbehovet ytterligare genom att enbart läsa in de komponenter som är nödvändiga för att genomföra en grundinstallation. Det här minskar installationssystemets funktionalitet. Du kommer att ges möjlighet att läsa in individuella komponenter manuellt, men du ska vara medveten om att varje komponent du väljer använder ytterligare minne och kan således göra att installationen misslyckas.

När installeraren har anpassat sig till ett litet minne så bör du skapa en förhållandevis stor växlingspartition (64–128 MB). Växlingspartitionen används som virtuellt minne och ökar således mängden minne som är tillgängligt för systemet. Installeraren kommer att använda växlingspartitionen så snart som möjligt i installationsprocessen. Observera att mycket användning av växlingsutrymmet kommer att minska ditt systems prestanda och kan leda till hög nyttjandegrad av systemets disk.

Trots dessa åtgärder är det ändå möjligt att ditt system låser sig, att oväntade fel uppstår eller att processer avslutas av kärnan för att systemet har slut på minne (vilket resulterar i “Out of memory”-meddelanden på VT4 och i systemloggen).

Det har till exempel rapporterats om misslyckanden med att skapa ett stort filsystem av typen ext3 i lågminnesläget, när det finns för lite växlingsutrymme. Om ett stort växlingsutrymme inte hjälper, prova då istället att skapa filsystemet som ext2 (vilket är en basfunktion i installeraren). Det är möjligt att ändra en ext2-partition till ext3 efter installationen.

6.3.1.2. Val av lokalanpassningsalternativ

I de flesta fall är de första frågorna som ställs angående valet av lokalanpassningsalternativ som kommer att användas både för installationen och för det installerade systemet. Lokalanpassningsalternativen består av språk, land och lokaler.

Språket du väljer kommer att användas i resten av installationsprocessen om en översättning av de olika dialogerna finns tillgänglig. Om ingen giltig översättning finns tillgänglig för det valda språket kommer installeraren att falla tillbaka på engelska.

Det valda landet kommer att användas senare i installationsprocessen för att välja den tidszon som ska vara standard och en Debian-spegel som är lämplig för ditt geografiska område. Språk och land kommer att användas tillsammans för att ställa in standardlokalen för ditt system och att hjälpa till att välja ditt tangentbord.

Du kommer först att bli frågad att välja ditt föredragna språk. Namnen på språken listas på både engelska (vänstra sidan) och på själva språket (högra sidan); namnen på högra sidan visas också i språkets korrekta skrift. Listan är sorterad efter de engelska namnen. På toppen av listan finns ett extra alternativ som låter dig att välja lokalen “C” istället för ett språk. Välja lokalen “C” betyder att installationen fortsätter på engelska; det installerade systemet kommer inte att ha något stöd för lokalanpassning eftersom paketet locales inte kommer att installeras.

Om du valde ett språk som är erkänt som ett officiellt språk för fler än ett land[3], du kommer härnäst att bli frågad att välja ett land. Om du väljer Annat i slutet av listan, kommer du bli visad en lista på alla länder, grupperade efter kontinent. Om språket endast har ett land associerat med sig kommer det landet att automatiskt väljas.

En standardlokal kommer att väljas baserad på det valda språket och landet. Om du installerar med medium eller låg prioritet, kommer du få möjligheten att välja en annan standardlokal och att välja ytterligare lokaler som ska genereras för det installerade systemet.

6.3.1.3. Val av tangentbord

Tangentbord är ofta anpassade efter de tecken som används i ett språk. Välj en layout som gäller för tangentbordet du använder, eller välj något som liknar det om tangentbordslayouten du vill välja inte finns. När installationen av systemet är färdig kommer du kunna välja en tangentbordslayout från en bredare skala (kör kbdconfig som root efter att du har färdigställt installationen).

Flytta markören till tangentbordsvalet du önskar och tryck på Enter. Använd piltangenterna för att flytta markören — de är på samma plats för alla tangentbordslayouter på alla språk, så de är oberoende av tangentbordskonfiguration. Ett "utökat"-tangentbord är ett med tangenterna F1 till F10 längs översta raden.

6.3.1.4. Leta efter en ISO-avbild för Debian Installer

När installation görs via metoden hd-media kommer du till en punkt där du behöver hitta och montera iso-avbilden för Debian Installer för att få tag på resten av installationsfilerna. Komponenten iso-scan gör exakt det.

Först monterar iso-scan automatiskt alla blockenheter (exempelvis partitioner) som har något känt filsystem på sig och söker sekventiellt efter filnamn som slutar på .iso (eller .ISO för den sakens skull). Tänk på att det första försöket söker endast av filer i rotkatalogen på i första nivån av underkatalogerna (alltså, den hittar /vadsomhelst.iso, /data/vadsomhelst.iso, men inte /data/tmp/vadsomhelst.iso). Efter en iso-avbild har hittats, kontrollerar iso-scan dess innehåll för att fastställa om avbilden är en giltig Debian-avbild eller inte. I det första fallet är vi klara, i det senare söker iso-scan efter en annan avbild.

Om det tidigare försöket att hitta en iso-avbild för installeraren misslyckades, kommer iso-scan att fråga dig om du vill genomföra en mer genomgående sökning. Den här fasen kommer inte bara att se på de översta katalogerna utan gå igenom hela filsystemet.

Om iso-scan inte hittar din iso-avbild för installeraren, starta om till ditt ursprungliga operativsystem och kontrollera om avbilden är namngiven korrekt (slutar på .iso), om den är placerad på ett filsystem som känns igen av debian-installer, och om det inte är skadat (validera kontrollsumman). Erfarna Unix-användare kunde ha gjort det här på andra konsollen, utan att starta om.

6.3.1.5. Konfigurering av nätverk

När du kommer till det här steget, om systemet upptäcker att du har fler än en nätverksenhet, kommer du att bli frågad att välja vilken enhet som ska vara ditt primära nätverksgränssnitt, alltså det som du vill använda för installationen. Övriga gränssnitt kommer inte att bli konfigurerade vid den här tidpunkten. Du kan konfigurera ytterligare gränssnitt efter att installationen är färdig; se manualsidan interfaces(5).

Som standard försöker debian-installer att konfigurera din dators nätverk automatiskt via DHCP. Om DHCP-sökningen lyckas, är du klar. Om sökningen misslyckas, kan det bero på många faktorer som sträcker sig från nätverkskablar som inte varit inkopplade till en felinställd DHCP-konfiguration. Det kan också vara så att du inte har en DHCP-server alls i ditt lokala nätverk. För vidare förklaringar kan du kontrollera felmeddelandena på den tredje konsollen. I alla fall, du kommer att bli frågad om du vill försöka igen, eller om du vill genomföra en manuell konfiguration. DHCP-servrar är ibland riktiga långsamma i sina svar, så om du är säker att allt ska fungera, försök igen.

Den manuella nätverkskonfigurationen kommer att fråga dig ett antal frågor om ditt nätverk, speciellt IP-adress, nätmask, gateway, adresser till namnservrar, och ett värdnamn. Dessutom, om du har ett trådlöst nätverkskort, kommer du att bli frågad att ange ESSID och en WEP-nyckel för ditt trådlösa nätverk. Fyll i svaren från Avsnitt 3.3, “Information du behöver”.

Notera

Några tekniska detaljer du kanske, eller kanske inte, tycker är smidiga: programmet anser att nätverkets IP-adress är bitvis-OCH av ditt systems IP-adress och din nätmask. Den kommer att gissa att broadcast-adressen är bitvis-ELLER av ditt systems IP-adress med bitvis negation av nätmasken. Den kommer även att gissa din gateway. Om du inte kan hitta något av de här svaren, använd systemets gissningar — du kan ändra dem när systemet har installerats, om nödvändigt, genom att redigera /etc/network/interfaces.

6.3.2. Partitionering och val av monteringspunkter

Vid den här tidpunkten, efter identifiering av maskinvara har startats en sista gång, bör debian-installer vara vid sin fulla kraft, anpassad för användarens behov och klar att göra ett riktigt jobb. Precis som titeln på det här avsnittet indikerar, är huvudfunktionen för de nästkommande komponenterna är partitionering av dina diskar, skapa filsystem, tilldela monteringspunkter och även konfigurering av närliggande saker som LVM eller RAID-enheter.

6.3.2.1. Partitionera dina diskar

Nu är det dags för att partitionera dina hårddiskar. Om du känner dig osäker med partitionering eller bara vill veta mer detaljer, se Appendix C, Partitionera för Debian.

Först kommer du få möjligheten att automatiskt partitionera antingen en hel disk eller ledigt utrymme på en disk. Det finns också en så kallad “guidad” partitionering. Om du inte vill partitionera automatiskt, välj Manuell från menyn.

Om du väljer guidad partitionering har du tre alternativ: skapa partitioner direkt på hårddisken (klassisk metod), skapa dem med logisk volymhantering (LVM), eller att skapa dem med krypterad LVM[4].

Notera

Alternativet att använda (krypterad) LVM kanske inte är tillgängligt på alla arkitekturer.

När LVM eller krypterad LVM används kommer installeraren att skapa de flesta partitioner inne i en stor partition; fördelen med den här metoden är att partitioner inne i den här stora partitionen kan man enkelt ändra storlek på senare. I fallet med krypterad LVM, kommer den stora partitionen inte vara läsbar utan att känna till en speciell nyckelfras, vilket ger extra säkerhet för ditt (personliga) data.

När krypterad LVM används, kommer installeraren även att automatiskt radera disken genom att skriva slumpmässig data till den. Det här ökar på säkerheten ytterligare (och gör det omöjligt att se vilka delar av disken som används och ser även till att eventuella spår av tidigare installationer raderas), men kan ta lite tid beroende på storleken på din disk.

Notera

Om du väljer guidad partitionering med LVM eller krypterad LVM, kommer vissa ändringar i partitionstabellen att behöva skrivas till den valda disken när LVM konfigureras. Dessa ändringar raderar effektivt all data som för närvarande finns på den valda hårddisken och du kommer inte kunna ångra den här åtgärden. Dock kommer installeraren fråga dig att bekräfta dessa ändringar innan de skrivs till disken.

Om du väljer guidad partitionering (antingen klassisk eller med (krypterad) LVM) för en hel disk, kommer du först att bli tillfrågad att välja disken som du vill använda. Kontrollera att alla dina diskar är listade och, om du har flera diskar, se till att väljer den korrekta disken. Ordningen som de listas i kan skilja sig från vad du är van med. Storleken på diskarna kan hjälpa dig att särskilja dem.

Allt data på disken du har valt kommer eventuellt att förloras, men du kommer alltid att bli tillfrågad att bekräfta ändringarna innan de skrivs på disken. Om du har valt klassisk metod för partitioneringen, kommer du kunna ångra ändringarna fram till slutet; när (krypterad) LVM används är det här inte möjligt.

Härnäst kommer du att kunna välja från de planer som listas i tabellen nedan. Alla planer har sina för- och nackdelar, vissa av dem diskuteras i Appendix C, Partitionera för Debian. Om du är osäker, välj den första. Tänk dock på att guidad partitionering behöver en viss minimal mängd av ledigt utrymme att arbeta med. Om du inte ger den åtminstone 1 GB utrymme (beroende på vald plan), kommer den guidade partitioneringen att misslyckas.

Partitioneringsplan Minsta utrymme Skapade partitioner
Alla filer på en partition 600 MB /, växl
Separat partition för /home 500 MB /, /home, växl
Separata partitioner för /home, /usr, /var och /tmp 1 GB /, /home, /usr, /var, /tmp, växl

Om du väljer guidad partitionering med (krypterad) LVM kommer installeraren även att skapa en separat partition för /boot. De andra partitionerna, inklusive växlingsutrymmet, kommer att skapas inom LVM-partitionen.

Efter du valt en plan kommer nästa skärm att visa din nya partitionstabell, inklusive information om hur och om partitionerna kommer att formateras och var de kommer att monteras.

Listan över partitioner kan se ut som den här:

  IDE1 master (hda) - 6.4 GB WDC AC36400L
        #1 primär    16.4 MB  B f ext2       /boot
        #2 primär   551.0 MB      växl       växl
        #3 primär     5.8 GB      ntfs
           pri/log    8.2 MB      LEDIGT UTRYMME

  IDE1 slave (hdb) - 80.0 GB ST380021A
        #1 primär    15.9 MB      ext3
        #2 primär   996.0 MB      fat16
        #3 primär     3.9 GB      xfs        /home
        #5 logisk     6.0 GB    f ext3       /
        #6 logisk     1.0 GB    f ext3       /var
        #7 logisk   498.8 MB      ext3
        #8 logisk   551.5 MB      växl       växl
        #9 logisk    65.8 GB      ext2

Det här exemplet visar två IDE-hårddiskar som delats upp i flera partitioner; första disken har ledigt utrymme. Varje partitionsrad innehåller partitionsnumret, dess typ, storlek, valfria flaggor, filsystem och monteringspunkt (om det finns någon). Observera: denna specifika konfiguration kan inte skapas med en guidad partitionering men det visar en möjlig variation som kan uppnås med manuell partitionering.

Det här sammanfattar den guidade partitioneringen. Om du är nöjd med den genererade partitionstabellen kan du välja Slutför partitioneringen och skriv ändringarna till hårddisken från menyn för att implementera den nya partitionstabellen (som beskrivs i slutet av det här avsnittet). Om du inte är nöjd kan du välja att Ångra ändringarna på partitionerna och köra den guidade partitioneringen igen eller modifiera de föreslagna ändringarna som beskrivs nedan för manuell partitionering.

En liknande skärm till den som visades ovanför kommer att visas om du väljer manuell partitionering förutom att din befintliga partitionstabell kommer att visas och utan monteringspunkterna. Hur du manuellt konfigurerar din partitionstabell och användningen av partitioner av ditt nya Debian-system kommer att täckas in av den återstående delen av det här avsnittet.

Om du väljer en ren disk som inte har några partitioner eller ledigt utrymme på sig, kommer du bli tillfrågad om en ny partitionstabell ska skapas (det behövs så att du kan skapa nya partitioner). Efter det här ska en ny rad med texten “LEDIGT UTRYMME” visas i tabellen under en valda disken.

Om du väljer ett ledigt utrymme kommer du bli erbjuden att skapa en ny partition. Du kommer att få svara på några snabba frågor om dess storlek, typ (primär eller logisk), och plats (början eller slutet på det lediga utrymmet). Efter det kommer du att bli visad en detaljerad överblick av din nya partition. Huvudinställningen är Använd som:, vilken bestämmer om partitionen kommer att innehålla ett filsystem, eller användas som växlingsutrymme, programvaru-RAID, LVM, ett krypterat filsystem, eller inte användas alls. Andra inställningar inkluderar monteringspunkt, monteringsalternativ, och startbar-flaggan; vilka inställningar som visas beror på hur partitionen kommer att användas. Om de förinställda standardvärdena inte passar dig, kan du ändra dem för att passa ditt system. Till exempel genom att välja alternativet Använd som:, kan du välja ett annat filsystem för den här partitionen, inklusive alternativ för att använda partitionen som växlingsutrymme, programvaru-RAID, LVM, eller inte använda alls. En annan trevlig funktion är möjligheten att kopiera data från en befintlig partition till den nya. När du är nöjd med din nya partition, välj Klar med partitionen och du återvänder till huvudskärmen i partman.

Om du bestämmer dig för att du vill ändra någonting på din partition, välj helt enkelt partitionen för att ta dig till konfigurationsmenyn för partitioner. Det här är samma skärm som när man skapar en ny partition, så du kan ändra samma inställningar. En sak som kanske inte är självklar vid första anblicken är att du kan ändra storleken på partitionen genom att välja posten som visar partitionens storlek. Filsystem som är kända att fungera är bland annat fat16, fat32, ext2, ext3 och swap (växlingsutrymme). Den här menyn låter dig även ta bort en partition.

Var säker på att du skapar åtminstone två partitioner: en för rotfilsystemet (som måste monteras som /) och en för swap (växlingsutrymme). Om du glömde att montera rotfilsystemet kommer partman inte låta dig fortsätta förrän du har rättat till det.

Färdigheterna som partman besitter kan utökas med moduler, men är beroende på din systemarkitektur. Om du inte kan se alla utlovade godsaker, kontrollera om du har läst in alla nödvändiga moduler (exempelvis partman-ext3, partman-xfs eller partman-lvm).

Efter att du är nöjd med partitioneringen, välj Slutför partitioneringen och skriv ändringarna till hårddisken från partitioneringsmenyn. Du kommer att bli visad ett sammandrag på ändringar gjorda på diskarna och bli frågad att bekräfta skapandet av begärda filsystem.

6.3.2.2. Konfiguration av multidiskenhet (Programvaru-RAID)

Om du har fler än en hårddisk[5] i din dator, kan du använda mdcfg för att ställa in dina diskar för ökad prestanda eller bättre tillförlitlighet på ditt data. Resultatet kallas för Multidisk Device (eller efter dess mest kända variant programvaru-RAID).

MD är enkelt sett en samling partitioner som finns på olika diskar och kombineras ihop för att skapa en logisk enhet. Den här enheten kan sedan användas som en vanlig partition (alltså, i partman kan du formatera den, ge den en monteringspunkt, etc.).

Fördelarna som du får beror på den typ av MD-enhet du skapar. För närvarande stöds:

RAID0

Är huvudsakligen riktad mot prestanda. RAID0 delar upp all inkommande data i stripes och distribuerar dem jämnt över alla diskar i kedjan. Det här kan öka hastigheten på läs- och skrivoperationer men när en av diskarna går sönder kommer du att förlora allting (delar av informationen finns fortfarande på den friska disken (eller flera), den andra delen fanns på den trasiga disken).

Typisk användning för RAID0 är en partition för videoredigering.

RAID1

Är lämplig för konfigurationer där tillförlitlighet är ledordet. Den innehåller flera (vanligtvis två) lika stora partitioner där varje partition innehåller exakt samma data. Det här betyder tre saker. För det första, om en av dina diskar går sönder, kommer du fortfarande att ha data speglat på de återstående diskarna. För det andra, du kan endast använda en liten del av den tillgängliga kapaciteten (mer specifikt, det är storleken på den minsta partitionen i RAID-kedjan). För det tredje, filläsningar är lastbalanserade mellan diskarna, vilket kan öka prestandan på en server, såsom en filserver, som brukar vara belastad med fler diskläsningar än skrivningar.

Du kan även ha en reservdisk i kedjan som kommer att ta över platsen för en trasig disk om något går fel.

RAID5

Är en bra kompromiss mellan hastighet, tillförlitlighet och dataredundans. RAID5 delar upp all inkommande data i "stripes" och distribuerar dem jämnt på alla utan en disk (liknande RAID0). Tvärtemot RAID0 beräknar även RAID5 paritetsinformation, som skrivs på den återstående disken. Paritetsdisken är inte statisk (det skulle kallas för RAID4), utan förändras periodvis, så att partitetsinformationen distribueras jämnt över alla diskar. När en av diskarna går sönder, kan den saknade delen av informationen beräknas utifrån det återstående datat och dess paritet. RAID5 måste innehålla åtminstone tre aktiva partitioner. Du kan även ha en reservdisk i kedjan som kommer att ta över platsen för en trasig disk om något går fel.

Som du kan se, RAID5 har tillförlitlighet som liknar den för RAID1 men erbjuder mindre redundans. Å andra sidan är den kanske lite långsammare på skrivoperationer än RAID0 på grund av beräkningarna av paritetsinformation.

För att summera:

Typ Minimum antal enheter Reservenhet Överlever diskfel? Tillgänglig plats
RAID0 2 nej nej Storlek för den minsta partitionen multiplicerad av antalet enheter i RAID
RAID1 2 valfri ja Storlek för den minsta partitionen i RAID
RAID5 3 valfri ja Storlek för den minsta partitionen multiplicerad av (antalet enheter i RAID minus en)

Om du vill veta mer om programvaru-RAID, ta en titt på Software RAID HOWTO.

För att skapa en MD-enhet behöver du markera de partitioner som den ska innehålla markerade för användning i ett RAID. (Det här gör man i partman i menyn Partitionsinställningar där du bör välja Använd som:->fysisk volym för RAID.)

Varning

Stöd för MD är ett relativt nytt tillägg till installeraren. Du kan råka ut för problem för vissa RAID-nivåer och i kombination med vissa starthanterare om du försöker använda MD för rotfilsystemet (/). För erfarna användare kan det vara möjligt att komma runt en del av sådana problem genom att starta vissa konfigurations- eller installationssteg manuellt från ett skal.

Efter det ska du välja Konfigurera programvaru-RAID från huvudmenyn i partman. (Menyn kommer endast att visas om du markerat minst en partition för användning som fysisk volym för RAID.) På första skärmen i mdcfg, välj helt enkelt Skapa MD-enhet. Du kommer att bli visad en lista på typer av MD-enheter som stöds, från vilken du bör välja en (t.ex. RAID1). Vad som kommer härnäst beror på den MD-typ du har valt.

  • RAID0 är enkel — du kommer att visas en lista över tillgängliga RAID-partitioner och du behöver endast välja de partitioner som ska utgöra MD-enheten.

  • RAID1 är lite mer besvärlig. Först kommer du bli frågad att ange antalet aktiva enheter och antalet reservenheter som ska forma din MD. Sedan behöver du välja från listan av tillgängliga RAID-partitioner vilka som ska vara aktiva och sedan de som ska vara reserver. Antalet valda partitioner måste vara samma som antalet som angavs tidigare. Var lugn, om du gör ett misstag och väljer ett olikt antal partitioner kommer debian-installer inte att låta dig fortsätta tills du har rättat till det.

  • RAID5 har en liknande inställningsprocedur som RAID1 med undantaget att du behöver använda åtminstone tre aktiva partitioner.

Det är fullt möjligt att ha flera MD-typer samtidigt. Till exempel om du har tre stycken 200 GB stora hårddiskar dedicerade till MD, där varje hårddisk innehåller två stycken 100 GB stora partitioner, kan du kombinera de första partitionerna på alla tre hårddiskar till en RAID0 (300 GB stor för snabb videoredigering) och använda de övriga tre partitionerna (2 aktiva och 1 reserv) för RAID1 (ganska tillförlitlig 100 GB stor partition för /home).

Efter att du har konfigurerat MD-enheterna efter dina behov kan du välja Slutför i mdcfg för att återgå till partman för att skapa filsystem på dina nya MD-enheter och ge dem de vanliga attributen såsom monteringspunkter.

6.3.2.3. Konfigurering av den logiska volymhanteraren (LVM)

Om du arbetar med datorer som en systemadministratör eller “avancerad” användare har du säkert upplevt en situation där någon diskpartition (oftast den mest viktiga) fått slut på ledigt utrymme medan någon annan partition haft otroligt mycket oanvänt utrymme och du har behövt att hantera den här situationen genom att flytta runt saker, symboliska länkar, etc.

För att undvika de beskrivna situationen kan du använda logisk volymhantering (LVM). Med LVM kan du kort sagt kombinera dina partitioner (fysiska volymer på LVM-språk) för att forma en virtuell disk (en så kallad volymgrupp) som sedan kan delas upp i virtuella partitioner (logiska volymer). Meningen är att logiska volymer (och så klart de underliggande volymgrupperna) kan spänna över ett flertal fysiska diskar.

Nu när du har insett att du behöver mer utrymme för din gamla 160 GB stora /home-partition kan du helt enkelt lägga till en ny 300 GB stor disk till datorn, låta den bli medlem av din befintliga volymgrupp och sedan förändra storleken på den logiska volymen som tillhandahåller filsystemet för /home och voilá — dina användare har mer plats igen på sin nya 460 GB stora partition. Det här exemplet är så klart lite grovt förenklat. Om du inte har läst den än bör du konsultera LVM HOWTO.

LVM-konfiguration i debian-installer är ganska enkel och stöds fullständigt i partman. Först måste du markera de partitioner som ska användas som fysiska volymer för LVM. Det här görs i menyn Partitionsinställningar där du ska välja Använd som:->fysisk volym för LVM.

När du återvänder till huvudskärmen i partman kommer du att se ett nytt alternativ Konfigurera den logiska volymhanteraren. När du väljer den kommer du att först bli frågad om att bekräfta väntande ändringar till partitionstabellen (om det finns några) och sedan kommer LVM-konfigurationsmenyn att visas. Ovanför menyn visas en sammanfattning av LVM-konfigurationen. Själva menyn är sammanhangskänslig och visar endast giltiga åtgärder. De möjliga åtgärderna är:

  • Visa konfigurationsdetaljer: visar LVM-enhetsstrukturen, namn och storlekar på logiska volymer och annat

  • Skapa volymgrupp

  • Skapa logisk volym

  • Ta bort volymgrupp

  • Ta bort logisk volym

  • Utöka volymgrupp

  • Minska volymgrupp

  • Slutför: återvänd till huvudskärmen för partman

Använd alternativen i den menyn för att först skapa en volymgrupp och sedan skapa dina logiska volymer i den.

Efter du återvänt till huvudskärmen i partman kommer du att se skapade logiska volymer på samma sätt som vanliga partitioner (och du bör även behandla dem som det).

6.3.2.4. Konfigurera krypterade volymer

debian-installer låter dig konfigurera krypterade partitioner. Varje fil som du skriver på en sådan partition kommer omedelbart att sparas till enheten i krypterad form. Tillgång till krypterat data ges endast efter att en lösenfras har angivits när den krypterade partitionen ursprungligen skapades. Denna funktion är användbart för att skydda känsligt data om till exempel din bärbara dator eller hårddisk blir stulna. Tjuven kanske får fysisk tillgång till hårddisken men utan att känna till den rätta lösenfrasen kommer det data som finns på hårddisken bara att se ut som slumpmässiga tecken.

De två mest viktiga partitionerna att kryptera är: hempartitionen, där ditt privata data finns och växlingspartitionen, där känsligt data kan lagras temporärt under körning. Så klart, ingenting hindrar dig från att kryptera någon annan partition som är av intresse. Till exempel /var där databasservrar, e-postservrar eller utskriftsservrar lagras sitt data, eller /tmp som används av olika program för att lagra möjligen intressanta temporärfiler. Vissa personer kanske även vill kryptera hela sitt system. Det enda undantaget är partitionen för /boot som måste kvarstå som okrypterad, på grund av att det för närvarande inte finns något sätt att läsa in kärnan från en krypterad partition.

Notera

Observera att prestandan för krypterade partitioner kommer att vara mindre än för okrypterade eftersom datan behöver dekrypteras eller krypteras för varje läsning eller skrivning. Prestandaskillnaden beror på din processorhastighet, vald kryptering och nyckellängd.

För att använda kryptering måste du skapa en ny partition genom att välja ett fritt utrymme i huvudpartitioneringsmenyn. Ett annat alternativ är att välja en befintlig partition (t.ex. en vanlig partition, en logisk LVM-volym eller en RAID-volym). I menyn Partitionsinställningar behöver du välja fysisk volym för kryptering för alternativet Använd som:. Menyn kommer att ändras till att inkludera flera krypteringsalternativ för partitionen.

debian-installer har stöd för flera krypteringsmetoder. Standardmetoden är dm-crypt (inkluderad i nyare Linux-kärnor, kan hantera fysiska LVM-volymer), den andra är loop-AES (äldre, underhålls separat från Linux-källkodsträd). Det rekommenderas att du använder standardmetoden såvida du inte har andra anledningar att göra annorlunda.

Låt oss först ta en titt på tillgängliga alternativ när du väljer Device-mapper (dm-crypt) som krypteringsmetod. Som vanligt: när du är osäker, använd standardvalen därför att de har noga valts ut med tanke på säkerhet.

Kryptering: aes

Detta alternativ låter dig välja krypteringsalgoritm (chiffer) som kommer att användas för att kryptera data på partitionen. debian-installer har för närvarande stöd för följande blockchiffer: aes, blowfish, serpent och twofish. Det är utanför omfånget för detta dokument att diskutera kvaliteterna för dessa olika algoritmer, dock kan det hjälpa dig i ditt val att år 2000 valdes AES av American National Institute of Standards and Technology som standardkrypteringsalgoritm för skydd av känslig information för 2000-talet.

Nyckellängd: 256

Här kan du ange längden för krypteringsnyckeln. En större nyckellängd ökar generellt styrkan på krypteringen. På andra sidan, ökning av längden på nyckeln har en negativ inverkan på prestandan. Tillgängliga nyckellängder är olika beroende på valt chiffer.

IV-algoritm: cbc-essiv:sha256

Initieringsvektorn eller IV-algoritm används i kryptografi för att se till att tillämpningen av chiffret på samma klartextdata med samma nyckel, alltid producerar en unik chiffertext. Idén är att förhindra en attackerare från att kunna utläsa information från upprepade mönster i krypterat data.

Det minst sårbara alternativet för kända attacker av de som tillhandahålls är standardvalet cbc-essiv:sha256. Använd endast de andra alternativen när du behöver kompatibilitet med tidigare installerade system som inte kan använda nyare algoritmer.

Krypteringsnyckel: Lösenfras

Här kan du välja typ av krypteringsnyckel för denna partition.

Lösenfras

Krypteringsnyckeln kommer att beräknas[6] med en lösenfras som basis och som du kan ange senare i processen.

Slumpmässig nyckel

En ny krypteringsnyckel kommer att genereras från slumpmässigt data varje gång du försöker att ta fram den krypterade partitionen. Med andra ord: vid varje nedstängning av systemet kommer innehållet på partitionen att förloras eftersom nyckeln raderas från minnet. (Så klart, du kan försöka att ta fram nyckeln via en brute force-attack, men såvida det inte finns en okänd sårbarhet i chifferalgoritmen kommer detta inte kunna göras under vår livstid.)

Slumpmässiga nycklar är användbara för växlingspartitioner därför att du inte behöver bry dig om att komma ihåg lösenfrasen eller att radera känslig information från växlingspartitionen före nedstängning av din dator. Dock betyder det även att du inte kommer att kunna använda funktionalitet som “suspend-to-disk” som erbjuds av nyare Linux-kärnor eftersom det blir omöjligt (under en efterföljande uppstart) att återhämta suspenderat data som skrivits på växlingspartitionen.

Radera data: ja

Bestämmer huruvida innehållet på denna partition ska skrivas över med slumpmässigt data före krypteringen ställs in. Detta rekommenderas därför att det kan annars vara möjligt för en attackerare att avgöra vilka delar av partitionen som används och vilka som inte används. Dessutom blir det svårare att återskapa data som partitionen innehållit tidigare[7].

Om du väljer Krypteringsmetod:->Loopback (loop-AES), kommer menyn att ändras för att tillhandahålla följande alternativ:

Kryptering: AES256

För loop-AES, till skillnad från dm-crypt, kombineras alternativen för chiffer och nyckellängder så att du kan välja båda samtidigt. För ytterligare information, se ovanstående avsnitt angående chiffer och nyckellängder.

Krypteringsnyckel: Nyckelfil (GnuPG)

Här kan du välja typ av krypteringsnyckel för denna partition.

Nyckelfil (GnuPG)

Krypteringsnyckeln kommer att genereras från slumpmässigt data under installationen. Dessutom kommer denna nyckel att krypteras med GnuPG, så för att använda den behöver du ange den korrekta lösenfrasen (du kommer att bli tillfrågad att ange en senare i processen).

Slumpmässig nyckel

Se ovanstående avsnitt angående slumpmässiga nycklar.

Radera data: ja

Se ovanstående avsnitt angående radering av data.

När du har valt de önskade parametrarna för dina krypterade partitioner, återgå till huvudmenyn för partitionering. Det ska nu finnas en ny menypost som kallas Konfigurera krypterade volymer. När du väljer den kommer du att bli frågad att bekräfta borttagningen av data på de partitioner som markerats för radering och möjligen även andra åtgärder såsom skrivning av en ny partitionstabell. För större partitioner kan detta ta lite tid.

Härnäst kommer du att bli frågad att ange en lösenfras för de partitioner som konfigurerats att använda en. Bra lösenfraser bör vara längre än 8 tecken, bör innehålla en blandning av bokstäver, siffror och andra tecken och bör inte innehålla vanliga ord som hittas i ordböcker eller information som lätt kan kopplas samman med dig (såsom födelsedatum, eventuell hobby, namn på husdjur, namn på familjemedlemmar eller närstående, etc.).

Varning

Innan du matar in några lösenfraser bör du se till att ditt tangentbord är konfigurerat korrekt och genererar de tecken som förväntas. Om du är osäker kan du växla till den andra virtuella konsollen och skriva in text vid prompten. Detta för att du inte bli förvånad senare, t.ex. genom att försöka mata in en lösenfras med en qwerty-tangentbordslayout när du använde en azerty-layout under installationen. Denna situation kan ha flera orsaker. Kanske har du bytt till en annan tangentbordslayout under installationen, eller att den valda tangentbordslayouten kanske inte har ställts in ännu när lösenfrasen för rotfilsystemet anges.

Om du väljer att använda andra metoder än ett lösenord för att skapa krypteringsnycklar, kan de genereras nu. På grund av att kärnan kanske inte har samlat in en tillräcklig mängd av slumpmässigt data så tidigt i installationen kan denna process ta lång tid. Du kan hjälpa till att snabba på processen genom att generera slumpmässigt data: t.ex. genom att trycka slumpmässigt valda tangenter eller genom att växla till skalet på den andra virtuella konsollen och generera lite nätverk- och disktrafik (hämta några filer, skicka stora filer till /dev/null, etc.). Detta kommer att upprepas för varje partition som ska krypteras.

Efter att du har återvänt till huvudmenyn för partitioneringen kommer du att se alla krypterade volymer som ytterligare partitioner som kan konfigureras på samma sätt som vanliga partitioner. Följande exempel visar två olika volymer. Den första är krypterad via dm-crypt, den andra via loop-AES.

Krypterad volym (sda2_crypt) - 115.1 GB Linux device-mapper
     #1 115.1 GB  F ext3

Loopback (loop0) - 515.2 MB AES256 nyckelfil
     #1 515.2 MB  F ext3

Nu är det dags att tilldela monteringspunkter till volymerna och eventuellt även ändra filsystemstypen om standardvalet inte passar för dig.

En sak att notera här är identifierarna inom parantes (sda2_crypt och loop0 i detta fall) och monteringspunkterna du har tilldelat varje krypterad volym. Du kommer att behöva denna information senare vid uppstart av det nya systemet. Skillnaderna mellan en vanlig uppstartsprocess och en uppstartsprocess med kryptering beskrivs i Avsnitt 7.2, “Montering av krypterade volymer”.

När du är nöjd med partitioneringsplanen, fortsätt med installationen.

6.3.3. Ställ in systemet

Efter partitioneringen ställer installeraren ett par frågor som kommer att användas för att ställa in systemet den är på väg att installera.

6.3.3.1. Konfigurera din tidszon

Beroende på platsen som valdes i början av installationsprocessen kommer du kanske att visas en lista på tidszoner som är relevanta för den platsen. Om din plats endast har en tidszon kommer du inte att bli tillfrågad utan systemet antar att det är rätt tidszon.

6.3.3.2. Konfigurera klockan

Installeraren kan fråga dig om datorns klocka är inställd till UTC. Normalt sett undviks den här frågan om möjligt och installeraren försöker lista ut om klockan är inställd till UTC baserat på saker såsom vilka andra operativsystem som är installerade.

I expertläget kan du alltid välja om eller inte klockan är inställd till UTC.

Observera att installeraren för närvarande inte låter dig att faktiskt ställa in tiden på datorns klocka. Du kan ställa in klockan till aktuell tid efter du har installerat, om den är felaktig eller om den tidigare inte var inställd till UTC.

6.3.3.3. Skapa användare och lösenord

6.3.3.3.1. Ställa in ett lösenord för root

Kontot root kallas även för superanvändare; det är ett konto som kringgår alla säkerhetsskydd på ditt system. Root-kontot bör endast användas för systemadministration och endast användas under en så kort tid som möjligt.

Lösenord som du skapar bör innehålla åtminstone 6 tecken och bör innehålla både versaler och gemener, såväl som specialtecken. Ta extra hänsyn när du ställer in ditt root-lösenord eftersom det är ett sådant kraftfullt konto. Undvik ord som man hittar i ordböcker eller användning av personlig information som lätt kan gissas.

Om någon berättar för dig att de behöver ditt root-lösenord, var extremt försiktig. Du bör normalt sett aldrig ge ut ditt root-lösenord, om du inte administrerar en maskin med fler än en systemadministratör.

6.3.3.3.2. Skapa en vanlig användare

Systemet kommer att fråga dig om du önskar att skapa ett vanligt användarkonto vid den här punkten. Det här kontot bör vara ditt huvudsakliga personliga konto. Du bör inte använda rootkontot för dagligt bruk eller som ditt personliga konto.

Varför inte? Tja, en anledning är att undvika att använda roots privilegier är att det är mycket lätt att skada något som root och som inte går att rätta till. En annan anledning är att du kanske luras till att köra en trojansk häst — det är ett program som utnyttjar krafterna av din superanvändare för att åsidosätta säkerheten i ditt system bakom din rygg. En bra bok om systemadministration i Unix täcker in det här ämnet mer i detalj — om det här är nytt för dig, fundera på att läsa en sådan bok.

Du kommer första att bli frågad efter användarens fullständiga namn. Sedan kommer du att bli frågad efter ett namn på användarens konto; generellt sett ditt förnamn eller något liknande det bör räcka och det är även standardvalet här. Till slut kommer du bli frågad efter ett lösenord för kontot.

Om du vill skapa en annan användare vid en senare punkt efter installationen, använd kommandot adduser.

6.3.4. Installation av grundsystemet

Även om det här steget är det minst problematiska så tar det en större del av installationen på grund av att det hämtar, validerar och packar upp hela grundsystemet. Om du har en långsam dator eller nätverksanslutning kan det här ta en stund.

Under installationen av grundsystemet, kommer meddelanden om uppackning och konfigurering omdirigeras till tty4. Du kan komma åt den här terminalen genom att trycka Vänster Alt-F4; gå tillbaka till huvudprocessen för installeraren med Vänster Alt-F1.

De olika meddelandena om uppackning/konfigurering som genereras under den här fasen, sparas i /var/log/syslog. Du kan kontrollera dem där om installationen genomförs över en seriekonsoll.

Som en del av installationen kommer en Linux-kärna att installeras. Vid standardprioritet kommer installeraren att välja en åt dig som bäst passar din maskinvara. I lägre prioritetslägen kommer du kunna välja från en lista av tillgängliga kärnor.

6.3.5. Installera ytterligare programvara

Efter att grundsystemet har installerats kommer du ha ett användbart men begränsat system. De flesta användare vill installera ytterligare programvara på systemet för att anpassa det till sina behov och installeraren låter dig göra det. Det här steget kan ta ännu längre tid än installationen av grundsystemet om du har en långsam dator eller nätverk.

6.3.5.1. Konfigurera apt

Ett av verktygen som används för att installera paket på ett Debian GNU/Linux-system är ett program som kallas apt-get, från paketet apt[8] Andra gränssnitt för pakethantering, såsom aptitude och synaptic används också. Dessa gränssnitt rekommenderas för nybörjare, eftersom de innehåller vissa extrafunktioner (paketsökning och statuskontroller) i ett trevligt användargränssnitt. Faktum är att aptitude numera är det rekommenderade verktyget för pakethantering.

apt måste konfiguras så att den vet var den ska hämta paket ifrån. Installeraren tar i stora drag automatiskt hand om det här baserat på vad den vet om ditt installationsmedia. Resultat av den här konfigurationen skrivs till filen /etc/apt/sources.list och du kan undersöka och redigera den för att passa dig efter att installationen är färdig.

6.3.5.2. Val och installation av programvara

Under installationsprocessen får du möjligheten att välja ytterligare programvara att installera. Hellre än att välja individuella programvarupaket från de 17500 paket som finns tillgängliga fokuserar det här steget av installationsprocessen på att välja och installera fördefinierade samlingar av programvara för att snabbt ställa in din dator att genomföra olika funktioner.

Du har alltså möjligheten att välja funktioner först, och sedan lägga till mer individuella paket senare. De här funktionerna representerar löst ett antal olika jobb eller saker du vill utföra med din dator, såsom “Skrivbordsmiljö”, “Webbserver”, eller “Utskriftsserver[9]. Avsnitt D.2, “Nödvändig diskplats för funktioner” listar utrymmet som krävs för de tillgängliga funktionerna.

Observera att vissa funktioner kan vara förvalda baserade på egenskaperna för datorn du installerar. Om du inte godkänner de här valen kan du avmarkera funktionerna. Du kan även välja att inte installera några funktioner alls.

Notera

Funktionen “Skrivbordsmiljö” kommer att installera skrivbordsmiljön GNOME. Alternativen som erbjuds av installeraren tillåter för närvarande inte att en annan skrivbordsmiljö väljs, till exempel KDE.

Det är möjligt att få installeraren att installera KDE genom att använda förinställning (se Avsnitt B.4.11, “Paketval”) eller genom att lägga till tasks="standard, kde-desktop" vid uppstartsprompten när installeraren startar. Dock kommer det här endast att fungera om paketen som behövs för KDE faktiskt är tillgängliga. Om du installerar med en fullständig cd-avbild, kommer de att behöva att hämtas ner från en spegel eftersom KDE-paket inte är inkluderade på den första fullständiga cd-skivan; installera KDE på det här sättet bör fungera bra om du använder en dvd-avbild eller någon annan installationsmetod.

De olika serverfunktionerna kommer att installera programvara ungefär så här. DNS-server: bind9; Filserver: samba, nfs; E-postserver: exim4, spamassassin, uw-imap; Utskriftsserver: cups; SQL-databas: postgresql; Webbserver: apache.

När du har valt dina funktioner, välj OK. Vid det här tillfället kommer aptitude att installera paketen som är en del av funktionerna som du har valt.

Notera

I standardanvändargränssnittet för installeraren kan du använda mellanslag för att växla val av en funktion.

Du bör vara medveten om att speciellt funktionen Skrivbord är mycket stor. Speciellt vid installation från en normal cd-rom i kombination med en spegel för paket som inte finns på cd-skivan, kan installeraren behöva hämta en hel del paket över nätverket. Om du har en relativt långsam Internetanslutning, kan det här ta lång tid. Det finns inget alternativ att avbryta installationen av paket när den väl har startats.

Även när paket har inkluderats på cd-skivan, kan installeraren fortfarande behöva hämta dem från spegeln om den tillgängliga versionen på spegeln är nyare än den som inkluderats på cd-skivan. Om du installerar den stabila utgåvan, kan det här hända efter en punktutgåva (en uppdatering av den ursprungliga stabila utgåvan); om du installerar testutgåvan kommer det här att hända om du använder en äldre avbild.

Varje paket du väljer med tasksel hämtas ner, packas upp och sedan installeras i turordning av programmen apt-get och dpkg. Om ett speciellt program behöver mer information från användaren, kommer det att fråga dig under den här processen.

6.3.6. Gör ditt system klart för uppstart

6.3.6.1. Sökning efter andra operativsystem

Innan en starthanterare blir installerad kommer installeraren att försöka att söka efter andra operativsystem som finns installerade på maskinen. Om den hittar ett operativsystem som stöds kommer du bli informerad om det under installationssteget för starthanteraren och datorn kommer att bli konfigurerad att starta upp det här andra operativsystemet i tillägg till Debian.

Observera att uppstart av flera operativsystem på samma maskin fortfarande är lite av svart magi. Det automatiska stödet för identifiering och inställning av starthanterare för att starta upp andra operativsystem varierar mellan arkitekturer och även för underarkitekturer. Om det inte fungerar bör du konsultera dokumentationen för din starthanterare för mer information.

6.3.6.2. zipl-installerare

Starthanteraren på S/390 är “zipl”. ZIPL är lik i konfiguration och användning som LILO, med ett fåtal undantag. Ta en titt på “LINUX for S/390 Device Drivers and Installation Commands” från IBM:s developerWorks-webbsida om du vill veta mer om ZIPL.

6.3.6.3. Fortsätt utan starthanterare

Det här alternativet kan användas för att färdigställa installationen även om inte starthanterare kommer att installeras, antingen på grund av att arkitekturen/underarkitekturen inte erbjuder en eller på grund av att ingen önskas (exempelvis, du vill använda den befintliga starthanteraren).

Om du planerar att manuellt konfigurera din starthanterare, bör du kontrollera namnet på den installerade kärnan i /target/boot. Du bör också kontrollera den katalogen om det finns en initrd; om det finns en ska du antagligen instruera din starthanterare att använda den. Övrig information som du behöver ange är disken och partition du har valt för ditt /-filsystem och, om du valde att installera /boot på en separat partition, även ditt /boot-filsystem.

6.3.7. Färdigställ installationen

De här är de sista bitarna att göra före omstarten in i ditt nya system. Det består mestadels av att knyta ihop allt efter debian-installer.

6.3.7.1. Färdigställ installationen och starta om systemet

Det här är det sista steget i den initiala installationsprocessen för Debian. Du kommer att bli frågad att mata ut uppstartsmedia (cd, diskett, etc) som du använde för att starta upp installeraren. Installeraren kommer att göra sista-minuten-funktioner och sedan starta om in i ditt nya Debian-system.

Välj menyposten Slutför installationen som kommer att stänga ner systemet därför att omstarter stöds inte på S/390 i detta fallet. Du behöver sedan köra en IPL GNU/Linux från den DASD som du valde för rotfilsystemet under de första stegen av installationen.

6.3.8. Blandat

Komponenterna som listas i det här avsnittet är normalt sett inte inblandade i installationsprocessen men väntar i bakgrunden för att hjälpa användaren om något går fel.

6.3.8.1. Spara installationsloggar

Om installationen lyckas, kommer loggfilerna som skapas under installationsprocessen att automatiskt sparas till /var/log/installer/ på ditt nya Debian-system.

Välj Spara felsökningsloggar från huvudmenyn låter dig spara loggfilerna till en diskett, nätverk, hårddisk eller annat media. Det kan vara användbart om du påträffar allvarliga problem under installationen och vill undersöka loggarna på ett annat system eller bifoga dem i en installationsrapport.

6.3.8.2. Användning av skalet och visning av loggar

Det finns flera metoder som du kan välja för att få ett skal under tiden du kör en installation. På de flesta system, och om du inte installerar över en seriekonsoll, är den enklaste metoden att växla till den andra virtuella konsollen genom att trycka Vänster Alt-F2[10] (på ett Mac-tangentbord, Option-F2). Använd Vänster Alt-F1 för att växla tillbaka till själva installeraren.

Om du inte kan växla mellan konsollerna, finns det även alternativet Starta ett skal i huvudmenyn som kan användas för att starta ett skal. För att komma tillbaka till själva installeraren, ange exit för att stänga skalet.

Vid den här tidpunkten har du startat upp från RAM-disken, och det finns en begränsad uppsättning Unix-verktyg tillgängliga för dig. Du kan se vilka program som finns tillgängliga med kommandot ls /bin /sbin /usr/bin /usr/sbin och genom att skriva help. Skalet är ett Bourne-skalklon kallat ash och har några trevliga funktioner som till exempel automatisk komplettering och historik.

För att redigera och visa filer, använd textredigeraren nano. Loggfiler för installationssystemet kan hittas i katalogen /var/log.

Notera

Även om du kan göra i stort sett allt ett skal som de tillgängliga kommandona tillåter dig att göra, är alternativet att använda ett skal egentliga endast där om någonting skulle gå fel och att du behöver felsöka.

Göra saker manuellt från skalet kan störa installationsprocessen och resultera i fel eller en ofullständig installation. Specifikt bör du alltid låta installeraren aktivera din växlingspartition och inte göra det själv från ett skal.

6.3.8.3. Installation över nätverket

För installationer på S/390, det här är standardmetoden efter konfiguration av nätverket.

Du att bli frågad efter ett nytt lösenord som ska användas för anslutning till installationssystemet och för att bekräfta det. Det är allt. Nu bör du se en skärm som instruerar dig att göra en fjärrinloggning som användaren installer med lösenordet som du precis angav. En annan viktig detalj att notera på den här skärmen är fingeravtrycket av det här systemet. Du behöver överföra fingeravtrycket på ett säkert sätt till “personen som kommer att fortsätta fjärrinstallationen”.

Bestämmer du dig för att fortsätta med installationen lokalt kan du alltid trycka Enter, vilket tar dig tillbaka till huvudmenyn, där du kan välja en annan komponent.

Låt oss nu hoppa över till andra sidan av kabeln. Som en förutsättning behöver du konfigurera din terminal för teckenkodningen UTF-8, på grund av att installationssystemet använder den kodningen. Om du inte gör det kommer fjärrinstallation fortfarande vara möjlig men du kommer att uppleva konstiga skärmproblem som förstörda dialogrutor eller oläsbara tecken som inte är ascii. Etablera en anslutning till installationssystemet är så enkelt som att ange:

$ ssh -l installer installationsvärd

Där installationsvärd är antingen namnet eller IP-adress till den dator som ska installeras. Före den faktiska inloggningen kommer fingeravtrycket för fjärrsystemet att visas och du behöver bekräfta att det är korrekt.

Notera

Om du installerar flera datorer i turordning och de råkar ha samma IP-adress eller värdnamn kommer ssh att vägra att ansluta till en sådan värd. Anledningen är att den kommer att ha ett olikt fingeravtryck, vilket är ett vanligt tecken på en spoofingattack. Om du är säker att så inte är fallet, behöver du ta bort den relevanta raden från ~/.ssh/known_hosts och försöka igen.

Efter inloggningen kommer du att se den initiala skärmen där du har två möjligheter kallade Starta menyn och Starta ett skal. Den första tar dig till huvudmenyn i installeraren, där du kan fortsätta med installationen som vanligt. Den senare startar upp ett skal från vilket du kan undersöka och möjligen rätta till fjärrsystemet. Du bör endast starta en SSH-session för installationsmenyn, men kan starta flera sessioner för skal.

Varning

Efter att du har startat fjärrinstallationen över SSH bör du inte gå tillbaka till installationssessionen som kör på den lokala konsollen. Om du gör det kan databasen som tillhandahåller konfigurationen av det nya systemet skadas. Det i sin tur kan resultera i en misslyckad installation eller problem med det installerade systemet.

Tänk även på att om du kör en SSH-session från en X-terminal bör du inte förstora fönstret eftersom det kommer att resultera i att anslutningen bryts.



[3] I tekniska termer: där multipla lokaler finns för det språket men med olika landskoder.

[4] Installeraren kommer att kryptera LVM-volymgruppen med en 256 bitars AES-nyckel och använder kärnans stöd för “dm-crypt”.

[5] Det går faktiskt att bygga en MD-enhet även från partitioner som finns på samma fysiska disk, men det kommer inte att ge dig något användbart.

[6] Att använda en lösenfras som nyckel betyder att partitionen måste konfigureras med LUKS.

[7] Det är dock troligt att personal från tre-bokstavs-myndigheter kan återskapa data från magnetoptiska media även efter ett flertal överskrivningar.

[8] Observera att det program som faktiskt installerar paketen kallas för dpkg. Dock är det här programmet mer av ett lågnivåverktyg. apt-get är ett verktyg på högre nivå som anropar dpkg när det behövs. Det vet hur man hämtar paket från din cd, nätverket, eller varifrån. Det har också möjligheten att automatiskt installera andra paket som krävs för att få det paket som du försöker installera att fungera korrekt.

[9] Du bör känna till att för att visa den här listan, anropar installeraren helt enkelt programmet tasksel. Det kan köras när som helst efter installationen för att installera (eller ta bort) fler paket, eller så kan du använda ett mer finkornigt verktyg såsom aptitude. Om du letar efter ett enda specifikt paket, efter att installationen är färdig, kör helt enkelt aptitude install paket, där paket är namnet på paketet du letar efter.

[10] Alltså: tryck ner Alt-tangenten på vänster sida av blankstegs-tangenten och funktionstangenten F2 samtidigt.